Runt omkring mig, i min närhet, finns dessa människor som bara existerar i en oviss framtid; jag talar om de arbetslösa. Talade med storasyster som är bosatt i Eskilstuna över telefon nu i förra veckan, vi tog upp allt mellan himmel och jord, men det som mest rörde oss båda på ett eller annat vis var denna enorma arbetslöshet.
Hon hade sökt ett jobb inom sjukvården. Innan har hon arbetat som personlig assistent, och alltså arbetat inom vård förr. Så kommer hon till arbetsintervjun, sätter sig ned och till slut påpekar arbetsgivaren: men du har ju inga erfarenheter!
Detta får människor höra runt om i hela Sverige idag, så fort de kommer på en arbetsintervju. Så det jag undrar; hur skall en person som söker jobb och aldrig får något, just på grund av bristande erfarenhet, kunna skaffa sig någon erfarenhet överhuvudtaget när denna inte får, just det, JOBBA? Jag blir så jävla förbannad! Hur vrickat är samhället egentligen? När man utesluter människor p.g.a. detta har man verkligen brutit ett ben på en betydande pelare och bryr sig nog inte värst mycket längre var det bär.
Personligen ser jag verkligen inte fram mot livet som icke-studerande och arbetslös. Det är rena rama mardrömmen, och hur skulle det kunna vara annat? Över 7000 svenskar har blivit kickade från diverse storföretag i Sverige, bara i år! Hur skall jag kunna se på framtiden med optimistiska och drömmande ögon, när där inte finns någonting att hoppas på eller drömma om? Jag är helt övertygad om att jag kommer få leva på socialen hela mitt liv, och hur jävla sorgligt låter inte det?
Jag tänker mycket på framtiden, med kluven själ. En del är förväntansfull och drömmer om att få flytta ihop med Henrik, skaffa hund och katt. Den andra själen oroar sig för om vi någonsin kommer kunna leva våra liv fullt ut. På grund av lågkojukturen känns det hela rätt osäkert. Jag som hade planerat att skaffa lägenhet så fort som möjligt efter studenten, men just nu känns den drömmen väldigt distanserad.
Är det konstigt att man är rädd som oviss 18-åring utan trygg framtid?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Nej, absolut inte konstigt! Jag är skiträdd jag oxå, och jag är 22! Framtiden ser inte ljus ut, och inte fan blir det bättre av lågkonjan!!
Jag har starka funderingar på att ta ett lån och utbilda mig till något som har med "ytlighet" att göra. =P
Nagelskulptör, frisör, makeupartist etc.
Det tror jag är en marknad som alltid kommer finnas och som hela tiden blir större och större..
Men det är hemskt svårt!! Man vet ju inte heller om det är ens grej, man kanske är urkass på det!
Jag är livrädd för att vi aldrig kommer få bygga vårat drömhus.. pga. arbetslöshet.. USCH!!!
Ja, jag har också funderat på det där med ytlighet. Det är nog faktiskt någonting att satsa på.
Jag själv vill ju bli journalist, men dem är det ju överskott på. Åtminstone tror ju alla att de är superjournalister och glider in på en räkmacka. Men ja... å andra sidan så är det ju överskott på allt idag, så varför inte satsa?
Jag blir galen.
Skicka en kommentar