Gud vad jag saknar Henrik redan. Kanske det beror på att vi varit så tätt inpå varandra nu under julhelgen, med tanke på allt. Det har varit riktigt skönt att i alla fall fått umgås så mycket med honom. Han är trots allt den som gör mig gladast, och han är den ende som verkligen vill finnas där för mig och som faktiskt gör det.Det pirrar i min mage när jag tänker på honom. Fortfarande, och om inte mer nu än förr! Han är mitt allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar