Tre generationer tillsammans under Henkes student.
När ett liv förs till världen försvinner ett annat. Detta händer varje dag runt om i hela världen, men att det ligger så nära i ens eget liv lägger man aldrig en tanke på. Livet är en fröjd allt som oftast och när någonting dramatiskt händer konverterar all denna lycka man bär på till en enorm sorg, ett bakslag.
Julafton år 2008 blev ingen god jul. Den blev istället full av sorg. Fick ett samtal från Henrik omkring klockan 19.00 på julaftonskvällen. Det var en ledsen pojkvän som ringde och berättade att morfar hade ramlat baklänges i trappan, slagit illa i huvudet och sedan givetvis förts till sjukhus.
Chocken blev total. Jag vet inte hur jag skall hantera situationer som dessa men valde att hålla mig lugn inför Henrik, fastän jag satt och skakade i hela kroppen med hjärtat i halsgropen. Ögonen sved. Han var givetvis väldigt ledsen och till slut brast det för honom, jag försökte trösta och vi kom överens om att han skulle komma och hämta mig. Vi la på. Jag sprang ned i köket och hann inte ens berätta för mina föräldrar innan gråten fullständigt flög ur mig som en hel laddning.
Kurt låg på sjukhuset med allvarliga skallskador och läts vila in omkring klockan 21.00 den 25:e december. Det gjorde ont i mig att se alla sorgsna ansikten, det gjorde ont i mig att vara ledsen och känna sorg själv. För jag kände verkligen sorg, flashbacks nådde mig oinbjudna då jag själv förlorade min farmor i hjärnblödning år 2003, den 25:e december. Sorgen blev på något vis dubbelfattad och jag kopplade stundvis bort allt annat runt omkring. Nu var det Henriks familj som behövde support och kärlek. Så jag hamnade hos dem under julhelgen.
Har hunnit tänka mycket och uppskatta saker tusenfalt. Jag tänker på kryssningen till Åland Henriks mormor och morfar bjöd oss på, för att fira Kurts 80-årsdag. Jag tänker på Rethymnon och resan vi gjorde dit tillsammans, hela familjen. Kommer speciellt ihåg två tillfällen under vår resa som gör mig lite extra lycklig i maggropen. Det är den dag då vi, jag, Henrik, hans syskon Erik och Hanna, blev bjudna på en heldagsresa till Knossos tillsammans med mormor och morfar. Den dagen kommer jag aldrig glömma, puttar in den bland de mest minnesvärda. Sedan har vi den kvällen vi skulle äta och Kurt beställde in ”a small beer”, och den råsköna kyparen jävlades och verkligen gav honom en liten öl. Tänk er ett snapsglas, typ. Gud vad vi skrattade!
Jag kommer minnas julmiddagen förra året hos dem, alla var samlade och hade jättetrevligt. Tänker också på när jag och Henrik blev hembjudna på paltbröd med fläsk hos dem, någonting som också var otroligt trevligt.
Jag och Henrik har snart varit tillsammans i två år (18 januari), vilket betyder att jag under två års tid har lärt känna Kurt och lärt mig vilken person han är. Den perfekta morfadern, skulle väl jag vilja säga. Han var så otroligt snäll, och humor hade han. Sin egen, på något vis speciella humor som alltid fick mig att dra på smilbanden. Och jag har alltid sett hur glad Henrik har blivit i hans närhet, han har verkligen trivts och berikats med glädje när vi varit där, under veckan i Rethymnon och kryssningen. Morfar har alltid varit väldigt viktig för honom, och kommer alltid vara trots att han inte finns hos oss idag.
Jag hade alltså inte känt Kurt så länge innan han gick bort, men under två berikade år fick jag lära känna honom någorlunda. Tårarna når mig nu, när jag sitter här och skriver. Känslorna blir bara för tunga att bära när jag tänker på hans bortgång, julen, Henriks familjs sorg och alla mina minnen med MIN farmor, som jag aldrig hann säga hejdå till.
Det vi kan glädjas åt i dessa tider, det är att Kurt aldrig hann lida. Han kände ingenting. Detta är jag otroligt tacksam över, för det finns så många äldre och yngre människor som ligger där ute i världen och lider över långa perioder till livets slut. Sådana fall gör ont i mig att höra om, och jag blir rädd.
Nu hoppas jag att Kurt har hamnat på ett fint ställe där han kan dricka mycket grekisk öl och ta sköna promenader. Vi tänker mycket på honom, det kommer vi alla alltid göra.
Vila i frid Kurt, du är uppskattad och alla kommer minnas dig som världens bästa make, världens bästa pappa och världens bästa morfar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar