Himlen kan vänta

Nu ikväll har jag ägnat fyra timmar åt att se alla avsnitt av "Himlen kan vänta". Gud som jag bölade, och bölade, och bölade! Alla dessa fem starka personligheter rörde mig verkligen. Kanske rörde Helena och George mig allra mest. Helena därför att hon hade en sådan enorm kämparglöd ända in i sista stund. George gillar jag mest därför att han är så hård utanpå, men ändå vågar han visa den där mjuka mannen som gömmer sig inuti.

Fem otroligt(!) starka personligheter, och det gör mig gott att få lära om deras liv. Visst får jag lite dödsångest (och det är väl en liten anledning till varför jag bölar så) men jag får även lära mig att livet är menat att till slut dö ut. Och alla dör vi på olika vis, med olika bördor och erfarenheter. Vissa dör olyckliga, vissa lyckliga, vissa likgiltiga. Jag har åtminstone lärt mig att hur döden än tar en, så är det någonting vi måste se som en naturlig process. Givetvis sörjer vi när en personlighet i vår närhet går bort, och inte ligger det någonting konstigt i det, men vi måste samtidigt se på saken (om än på en gång eller i ett senare skede) med våra vackraste möjliga ögon.

Det var som Helena trodde och sa; livet finns i allt. Jag tror personligen på detta (inte ur kristen synpunkt eller liknande) att vi föds om och om igen. Helena sa att döden är ett tecken på att man inte behövs just där man befinner sig, utan någon helt annanstans. Man föds då om och döden ses inte som ett slut utan snarare som en helt ny början.

Jag tror det kan vara en rätt sund syn att ha på saker och ting; allt är menat att vara, på ett eller annat vis. Hur tungt och ont det än gör.