Nu flyttar jag förmodligen för gott

HÄRMED HÄNVISAS MINA LÄSARE TILL:
HTTP://KULTURTRASH.MINPENNA.SE

Notera: Denna blogg kommer alltid finnas kvar, jag vill inte utradera alla minnen bara sådär. Så denna blogg kommer alltid finnas kvar som arkiv för det gångna bloggåret. Så varken jag eller ni behöver sörja!

OKEJ! Nu kommer jag med en sådan där "tråkig" nyhet igen... Jag har bytt blogg, igen! Denna gång stannar jag förmodligen kvar. Är så trött på blogger.com, för min blogg känns så himla... platt? Dessutom, som ni kan läsa i ett tidigare inlägg, var jag på jakt efter en blogg där upplösningen på bilderna blev bättre! Och på denna blogg kommer upplösningen bli super då man själv helt och hållet bestämmer storleken på bilden o.s.v.

Så på minpenna.se hamnar jag förmodligen till den tid då jag har råd med egen domän o.s.v. Ni hänger väl med?

kulturtrash.com, I'm a dreamer

Jag funderar starkt på att skaffa en egen domän. Inte för att jag har tokmånga läsare direkt, utan mest för att det känns bättre att ha någonting eget liksom. Som jag har förstått måste man kanske ha blogg.se, och den chansen har ju jag sumpat. Tog ju bort min blogg därifrån i en ren irritationssituation, och nu verkar den inte gå att få tillbaka.

Kanske jag får hålla mig till blogger.com för all framtid, men det känns så oseriöst. Trist och platt. Får ju inte utlopp för någon typ av kreativitet gällande design och så vidare då blogger är så enformigt.

Eller så är det bara jag som är trög och inte fattar ett skit! Men ni som har egna domäner; hur gjorde ni för att forsla över bloggen, och hur mycket betalar ni i månaden/per år?

Riktigt trött på gnällspikar och samhällsideal

Jag är så jävla stolt över mig själv! Jag har faktiskt ingenting att skämmas för. Jag är lite knubbig, so what? Vem fan bryr sig? Om någon någonsin skulle kommentera det, så är väl det deras åsikt och problem att störa sig på. Vill de lägga ned energi på det, så visst, fine. Jag behöver ju inte lägga ned onödig energi på att bry mig. Jag har massvis med annat att lägga ned energi på.

Jag förstår inte varför knubbiga kvinnor/tjejer skäms över sig själva och tror att hela jävla livet skall rasera som ett sandslott i vinden. Jag blir frustrerad, och till och med lite förbannad. Lite arg på kvinnor/tjejer som ser sig själva som fettbomber, men givetvis även (och mestadels) media som genom retuschering framkallar ett behov hos framförallt unga flickor att svälta sig själva genom diverse dieter. Detta påhitt sprider sig dessutom mer och mer till kvinnor, och även pojkar/män.

Jag har ingenting emot människor som vill gå ned i vikt så länge de gör det för sin egen skull och ingen annans, och så länge det håller sig på en nivå över det sjukliga. Sedan är det extra farligt att fokusera för mycket på sin kropp när man är inne i en psykisk svacka. Det kan jag säga helt och hållet utefter egen erfarenhet då jag själv drabbades av ätstörningar i de yngre tonåren. Jag var smal som en sticka och mådde under denna tid mycket psykiskt dåligt. En dag sade mamma ifrån och frågade om jag verkligen mådde bra. Fattade inte riktigt vad hon egentligen pratade om, denna störning gjorde mig ju blind. Alla andra såg vad som skedde, förutom jag själv. Hos doktorn fick jag beskedet "förstoppning". Det var då jag insåg att detta var någonting jag skulle behöva ta tag i på eget bevåg, eftersom läkarna utestängde mig ur sitt register och drog sina obegripliga slutsatser.

Faktum är att jag under hela mitt liv har verkat väldigt stark utåt, men det är först nu jag kan göra mig förtjänt av titeln, för det är först nu de senaste veckorna som jag insett att där inte finns någon som helst anledning att inte vara stolt. Tänk om fler kunde tänka så? Tänk om fler kunde vara lika starka och självgående!

Jag är inte självgod, bara jävligt rädd och trött på det här jävla idealet som alla tror på! Jag kan inte rå för det, men när människor snackar om att livet är skit på grund av att de är lite mulliga vill jag bara be dem söka psykisk hjälp! Psykisk hjälp, eller någon typ av push, som kan få dem att inse att det ideal de tror på inte är verkligt. Det är fake! Och vad är coolt med att vara fake?

Nej, ingenting. Så lämna dessa tankar någon annanstans och inse att du är här och nu, slösa inte bort livet på att tro att en taskig och vriden så-här-skall-du-se-ut-i-dagens-samhälle-ideologi någonsin skulle kunna hjälpa dig här i livet. För så är inte fallet, den får dig snarare att må än sämre. Jag har ju själv suttit i sitsen och känt på det ansträngda livet. Det är ingenting jag vill uppleva igen, någonsin! Och jag känner verkligen sympati för människor som lider av någon typ av ätstörning. Jag tänker på dem och förundras verkligen över de som valt att kämpa. Dessa människor är guld värda och några att se upp till. Så lägg märke till att jag inte känner något typ av hat eller ogillande mot de som lider av ätstörningar. Jag är däremot jävligt tveksam mot människor som gnäller och inte vill jobba på sig själva och sin självkänsla, utan lämnar allt i ett hörn för att samla damm.

Så för er som är missnöjda; börja jobba på er själva, se till alla faktorer som kan störa dig psykiskt innan du börjar jobba på att gå ned i vikt, fastna inte för hårt på vikten utan se istället dig själv i spegeln och tänk efter en stund; varför är jag egentligen så jävla missnöjd? Kommer du fram till någonting, påverka men håll dig till det normala. Ta mig på mina ord: ätstörningar är ingenting jag önskar ens min största fiende.

Grabben som tjänar mer än en student, impressing

"Ni snackar som jag är en fattig lapp men måste jag lägga upp alla mina lönespecar för att ni ska fatta att jag tjänar mer än er och era föreldrar? ska ner till skatteverket och be ludren om ett utdrag."

Okej, grabben påstår att han tjänar "mer pengar än er och era föreldrar" (det stavas föräldrar, Bruno...). Ja, jo, det är ju svårt att tjäna mer pengar än ungdomar med ett studiebidrag på 1050 kronor i månaden. Dessutom kan lilla Bruno knappast ha ett jobb som kräver någon typ av intelligent kompetens, eller ens någon kompetens överhuvudtaget. Jag tror han jobbar som sopgubbe, i någon liten kommun i landet som inte ens finns med på någon karta eller i något bokfört register.

Hur skulle man omöjligt kunna tro någonting annat?

Sketen upplösning, tips?

Jag skaffar en systemkamera och bilderna blir jättebra; men väl uppe i bloggen blir upplösningen sjukt dålig! De inger inte alls samma känslor i bloggen som när jag öppnar upp dem i visningsprogrammet på datorn. De här bilderna är till exempel otroligt fina, men blogger förstör dem! Jag har egentligen ingen lust att byta bloggsajt, men eftersom att jag vill ha bilderna i sådan bra upplösning som möjligt känns det som den enda utvägen...

Någon som vet en bloggsajt där bilderna blir lika perfekta som i visningsprogrammet? Wordpress, funkar det t.ex? Ge mig tips och säg allt ni vet nu!

Jag och mamma behövde luft

Han är dramatiker också...

Henrik har legat här i min säng och mått otroligt dåligt hela natten; magsjuka. Nu på morgonen var han riktigt dramatisk.

Jag: Alltså... jag bara sitter och rapar hela tiden. Det känns som om jag ska spy.
Henrik: När man rapar brukar det ju oftast leda till att man ska dö...
Jag: Eeeh? (börjar asgarva)
Henrik: NEJ, jag menar spyr! Det där var väl lite väl dramatiskt.

Ibland får han till det, rejält.

Det ni inte visste!

Det ni inte visste är att jag ju är lite flummig sådär, och skall alltid vara lite mer speciell än alla andra, så såhär ser min MSN ut. Visst är den himla flashig faktiskt? Det är inte bara bloggen som får mig att känna ångest, utan även vilket skal jag skall använda till MSN.

Äsch, jag får sova på saken; vilket skal, att vara eller att icke vara, det är ju trots allt den stora frågan. Och så kommer det väl alltid att vara?

FLUMMIGT VÄRRE! GODNATT GOTT FOLK, FRÅN VARDAGSBLOGGEN.

Rudolf med röda mulen

Sitter med en liten tryckande känsla av ångest här framför datorn och bloggen. Vet inte riktigt vad jag skall ha för header. Utbudet är inte direkt stort här bland de sparade filerna på laptopen, någon tillgång till photoshop har jag inte heller. Visst känns livet hopplöst ibland?

Nåja, dagen har åtminstone varit bra. Eller ja, den har ju varit helt okej. Mysigt och givande att umgås med älsklingen i alla fall. Vi lagade mat (läs: jag lagade mat) och såg på Vänner. Sedan somnade han på soffan och snarkade som en grymtande gris, jag smetade tandkräm på hans näsa. Inte fan märkte han det. Han vaknade, såg sig till och med i spegeln, men ingenting såg han.

Han frågade varför jag skrattade hela tiden, och till slut kunde jag ju inte hålla mig från den rena och skära sanningen längre. Så jag berättade det, att han hade tandkräm på näsan. Reaktionen var knappt märkbar, bara ett trist "jaha". Sedan, efter en stund gick han på tjottan. När han kom tillbaka in i rummet igen sa han:

Du vet om att tandkräm fräter på huden va? Jag är alldeles röd på näsan.

Ja, jo, jag kunde ju faktiskt inte låta bli att garva. Finns det bara ett ord för mig, och är det i så fall ondska?

Kanske.

Oopsideyseeey!

Hoppsan! Klockan blir visst mycket när man har "kul". Så eftersom tiden bara rinner iväg sådär snabbt är det dags för mig att tvinga hit John Blund. Först bara måste jag läsa några sidor ur Är det någon där?. Den är beroendeframkallande, jag lovar er!

Några sidor brukar rinna ut till några kapitel. Det är sådana böcker jag bara älskar!

Men godnatt!

Det ni inte visste!

Det ni inte visste var att jag en gång blev fotograferad och påtänkt till en artikel i Dagens media. Roger Clumsée var till och med här för att fota mig en tidig morgon, och det gjorde han ju också. Satt vid datorn och han tog en dösnygg bild med skithärligt ljus!

Det hela började egentligen med att jag skrev ett inlägg om Glocalnet i min förra blogg (läs inlägget här). Detta fick ju Glocalnet nys om förstås då de ofta söker på sitt bolagsnamn för att se vad olika forum och bloggare skriver om dem. Men de fick inte bara nys om det; de kommenterade även inlägget! Detta fick i sin tur Dagens media nys om, på något underligt vis. Jag blev uppringd av dem och de undrade om jag ville ställa upp på en artikel. Och visst ville jag det, för jag kan ju åtminstone stå för vad jag sagt.

Så de sa att de skulle skicka hem en fotograf till mig. Sagt och gjort! Men efter det har jag varken sett någon artikel eller hört från dem.

Tänk om de hade skrivit den där artikeln! Då kanske jag hade blivit känd som tjejen som vågar bita ifrån och faktiskt stå för det. Jag kanske hade fått börja blogga för Spotlife och blivit lika rik som alla andra bloggare som gör det! Tänk hur underbart det hade varit att slippa oroa sig i några år över att inte ha några cash. Då hade jag kunnat flytta ihop med Henrik, precis som Bella gjort med sin Nils.

Jag vet faktiskt om att man kan söka till Spotlife för att få blogga hos dem. Men skulle någon ens vilja läsa min trasiga blogg? Jag är ju bara den där sköna, bittra, schysta tjejen som inte har annat än vardag. Är inte det lite grått?

Nåja, man vet ju aldrig vad framtiden för med sig. Nu blir det åtminstone pasta och pestosås!

Jag skall drömma vidare.

Ingen sömn = utmattning

Jag sov ingenting inatt, absolut ingenting. Kan inte förstå varför det skall vara så svårt att sova? Har fått allvarliga problem med det den senaste tiden. Igår natt till exempel sov jag ingenting, vilket resulterade i att jag gick upp först halv tre på eftermiddagen. Det känns inte rättvist nu när jag har skola och sköta, plus en fritid utanför skolan. Man blir ju helt slut!

Under dessa nätter när jag har sovit oroligt har jag faktiskt drömt mardrömmar om studenten. Himla obehagligt! Har drömt saker som att inte ha hunnit köpa en klänning och hunnit upp med klassen på scenen i idrottshallen. Blev jagad av några jävla elefantliknande varelser också, som gjort att jag blivit alldeles svettig och spänd.

Nehepp, om tre timmar är det dags för begravning av Henriks morfar. Det är anledningen till att jag kan sitta här och skriva idag vid klockan tio. Men kanske jag borde göra mig i ordning nu istället, man vill ju se så fin ut som möjligt. För allting kommer bli så fint!

Smyckesdesignare, en blogg för alla smaker

http://ecadesign.blogg.se/

Jag måste bara tipsa er om designbloggaren innan jag går för att sova. Ni kan ju kika in i hennes blogg om ni är intresserade av smyckesdesign! Jag blir i alla fall sugen på att köpa in en hel del av hennes sortiment. Synd bara att pengar fattas.

Coolt att klicka sig in på en blogg och faktiskt se en ung tjej med känsla. Kanske det är någonting för mig, har ju alltid älskat att pärla och greja! Vi får väl se vad framtiden kan bringa.

The deepest of the deep

Klockan är sen och egentligen borde jag sova vid det här laget med tanke på att skoldagen börjar vid 08.25, och inte en minut senare. Dessutom avstod jag från busskortet för att istället köpa en flummig jacka, vilket i sin tur leder till att jag får cykla nu varje morgon i minst en månad. I och för sig är det ju bara bra för fysiken, men nog kommer det kännas lite tungt tidiga mornar när ögonen hänger vid läpparna av utmattning.

Och som grädden på moset kommer måndagarna inte alls bli lika softa som jag hade hoppats på. Eftersom engelska b nu är en avslutad kurs skall vi flytta vår engelska c lektion om måndagarna till klockan 11.00, istället för 12.25. Detta betyder att jag börjar nästan en och en halv timme tidigare, vilket känns python! Jag älskar att sova länge innan jag far iväg till skolan, för dagarna känns så mycket lättare då. Men nej, den lektionen skall bestämt ha sin tidiga punkt.

Jag som såg måndagarna som en dag då jag kunde slappna av och i alla fall orka skolan en dag i veckan utan att känna mig alldeles matt och deprimerad när jag väl är hemma. Dumt av mig att hoppas på för mycket, eller hur?

Trots att jag alltid är jävligt trött efter skoldagarna känner jag mig väldigt motiverad. I och för sig så är det alltid så under de första veckorna på en ny termin. Denna gång kan jag bara hålla tummarna för att motivationen håller sig kvar och verkligen peppar mig.

Nu är det dags att läsa några sidor ur Är det någon där? (Marian Keyes) och sedan falla i djup, djup sömn. Kanske till Forrest Gump, för omväxlings skull menar jag...

Det ni inte visste!

Man blir rockbrud om man skaffar ett par uggs med spejsade dödskallar på.