Jag hatar tid & otid

Jag älskar livet, i alla fall när jag får leva det. Men alla lördags och fredagsnätter slutar såhär; i total deprimerande katastrof. Jag bara tänker på hur mycket jag vill umgås med H, men jag vet ju att han inte känner samma sak. Det är helg, det är uteslutet. Det känns jobbigt. Det känns tråkigt. Det känns frustrerande.

Jag känner mig ensam.

Så jävla ensam! Sitter här i min egen jävla bubbla. Inte en jävel har tid att höra av sig. För jag vet att ni inte har tid, eller så har ni inte lust. Jag säger: men du, hör av dig i helgen om du har tråkigt så kan vi väl ses? Till svar får jag: mm, jag ringer... Utdraget, torrt och tråkigt. Betyder: jag skall tänka på det. Några dagar, tills det är försent, för alltid. En mening som säger shit, orka med dig eller, din jävla loser?

Jag anpassar mig. Alltid. Jag tar mig alltid tid och är trevlig, trots dåligt humör eller problem. Jag bryr mig om andra, vilket vissa inte gör. En del är allt för inriktade på sig själva, glömmer vänrollen. Det gör mig ledsen. Så jävla ledsen. Dessa jävla egoister som har mage att vara otrevliga om det inte passar dem, de får häva ur sig vad fan som helst utan att tro att det berör.

Jag känner ingen sympati för dessa just nu. Jag känner mig bara trött och utmattad, jag skall försöka att inte finnas för er längre. Bara för dem som verkligen uppskattar det faktum att jag lyssnar, och som uppskattar att jag vågar och vill dela med mig. Av mitt liv. Av mina problem, som faktiskt finns de med. Även fast andra inte tror det.

Jag är så jävla nolltolleransnu.

Bild: lilsis hos mormor & morfar vid sjön.