Blondinebella skrev igår ett väldigt, väldigt bra och dessutom viktigt
inlägg om ensamhet. Hon satte verkligen ord på mina känslor. Det var verkligen mitt i prick. Jag har familj, vänner och pojkvän, men ändå kryper denna skrämmande känsla av ensamhet över mig. Man försöker ta till alla olika medel men inser till slut att där inte finns någonting att göra. Det gäller bara att ta tag i sig själv och uppskatta den man är.
Man måste kanske älska sig själv i första hand, för att sedan kunna visa uppskattning till andra. Det handlar inte om att man inte kan älska någon för att man inte älskar sig själv, men kanske behöver man älska sig själv för att uppnå den totala lyckan? Jag vet inte; men någonstans där tror jag faktiskt att vägen går.
Sedan läste jag kommentarerna och hittade ett som var riktigt puckat enligt egen mening:
- "Du vet inte vad ensamhet är, eftersom du aldrig upplevt det. Du vet inte vad det innebär att bokstavligen vara helt utelämnad att klara sig själv då ingen annan längre bryr sig om hur du har det."
Nu kanske ni inte tycker att den är så korkad egentligen; men det gör verkligen jag. Hur kan man säga till en människa som faktiskt känner ensamhet, att hon aldrig har fått känna på den känslan? Bella sitter i exakt samma situation som jag gör, och jag kan intyga på att jag känner ensamhet mest var och varannan dag. Det spelar ingen roll hur många människor som kretsar ikring mig, jag kan fortfarande besökas av den där jävla etsade känslan!
När hjärnan är i krig, det är då vi faller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar