Jag är så jävla stolt över mig själv! Jag har faktiskt ingenting att skämmas för. Jag är lite knubbig, so what? Vem fan bryr sig? Om någon någonsin skulle kommentera det, så är väl det deras åsikt och problem att störa sig på. Vill de lägga ned energi på det, så visst, fine. Jag behöver ju inte lägga ned onödig energi på att bry mig. Jag har massvis med annat att lägga ned energi på.Jag förstår inte varför knubbiga kvinnor/tjejer skäms över sig själva och tror att hela jävla livet skall rasera som ett sandslott i vinden. Jag blir frustrerad, och till och med lite förbannad. Lite arg på kvinnor/tjejer som ser sig själva som fettbomber, men givetvis även (och mestadels) media som genom retuschering framkallar ett behov hos framförallt unga flickor att svälta sig själva genom diverse dieter. Detta påhitt sprider sig dessutom mer och mer till kvinnor, och även pojkar/män.
Jag har ingenting emot människor som vill gå ned i vikt så länge de gör det för sin egen skull och ingen annans, och så länge det håller sig på en nivå över det sjukliga. Sedan är det extra farligt att fokusera för mycket på sin kropp när man är inne i en psykisk svacka. Det kan jag säga helt och hållet utefter egen erfarenhet då jag själv drabbades av ätstörningar i de yngre tonåren. Jag var smal som en sticka och mådde under denna tid mycket psykiskt dåligt. En dag sade mamma ifrån och frågade om jag verkligen mådde bra. Fattade inte riktigt vad hon egentligen pratade om, denna störning gjorde mig ju blind. Alla andra såg vad som skedde, förutom jag själv. Hos doktorn fick jag beskedet "förstoppning". Det var då jag insåg att detta var någonting jag skulle behöva ta tag i på eget bevåg, eftersom läkarna utestängde mig ur sitt register och drog sina obegripliga slutsatser.
Faktum är att jag under hela mitt liv har verkat väldigt stark utåt, men det är först nu jag kan göra mig förtjänt av titeln, för det är först nu de senaste veckorna som jag insett att där inte finns någon som helst anledning att inte vara stolt. Tänk om fler kunde tänka så? Tänk om fler kunde vara lika starka och självgående!
Jag är inte självgod, bara jävligt rädd och trött på det här jävla idealet som alla tror på! Jag kan inte rå för det, men när människor snackar om att livet är skit på grund av att de är lite mulliga vill jag bara be dem söka psykisk hjälp! Psykisk hjälp, eller någon typ av push, som kan få dem att inse att det ideal de tror på inte är verkligt. Det är fake! Och vad är coolt med att vara fake?
Nej, ingenting. Så lämna dessa tankar någon annanstans och inse att du är här och nu, slösa inte bort livet på att tro att en taskig och vriden så-här-skall-du-se-ut-i-dagens-samhälle-ideologi någonsin skulle kunna hjälpa dig här i livet. För så är inte fallet, den får dig snarare att må än sämre. Jag har ju själv suttit i sitsen och känt på det ansträngda livet. Det är ingenting jag vill uppleva igen, någonsin! Och jag känner verkligen sympati för människor som lider av någon typ av ätstörning. Jag tänker på dem och förundras verkligen över de som valt att kämpa. Dessa människor är guld värda och några att se upp till. Så lägg märke till att jag inte känner något typ av hat eller ogillande mot de som lider av ätstörningar. Jag är däremot jävligt tveksam mot människor som gnäller och inte vill jobba på sig själva och sin självkänsla, utan lämnar allt i ett hörn för att samla damm.
Så för er som är missnöjda; börja jobba på er själva, se till alla faktorer som kan störa dig psykiskt innan du börjar jobba på att gå ned i vikt, fastna inte för hårt på vikten utan se istället dig själv i spegeln och tänk efter en stund; varför är jag egentligen så jävla missnöjd? Kommer du fram till någonting, påverka men håll dig till det normala. Ta mig på mina ord: ätstörningar är ingenting jag önskar ens min största fiende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar