Nu slänger jag ut allt i bloggen, orkar inte gå runt och bära på allt skit som tynger mig. Jag är så jävla stressad och pressad att jag längre inte vet var fan jag skall ta vägen! Det känns som om jag hela tiden har en evig dimma framför mig, jag bara famlar och famlar efter ett räcke att luta mig mot, som stöttar upp mig och vill vara äkta. Men någonting sådant verkar knappast möjligt. Åtminstone verkar det vara en riktig utmaning att finna en äkta och villig stöttepelare.
Ända sedan jag slutade sporta har jag känt mig värdelös i vissa personers ögon. Det är precis som om hela min personlighet, den person som ni uppfattade, har runnit av mig. Fastän hon står där idag i samma skepnad, bara mindre lättpåverkad av andra personer och starkare än hon varit förr. Kan ni inte se det? Jag har ingen osynlighetsmantel kring mig, och om jag har det, då är det upp till er och inte upp till mig att ta av den.
Jag kan inte stå för hur ni uppfattar mig eller vad ni tycker om mig, jag kan inte stå för någonting av det. Det enda som jag faktiskt kan stå för, det är den jag är och det gör jag fullt ut. Att ha tynat i era ögon, att ses som en dålig människa bredvid en som är bäst, det är ingenting jag drömde om när jag var yngre. Det jag drömde om, det finns inte kvar idag.
Jag har släppt alla drömmar, förutom en, och den drömmen kommer vara min så länge vi vill. Det finns bara en dröm, och det är han, och den är verklig. Det är allt som behövs för stunden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar