The walls of my memories

You and me, and all other people.
We've been losing so much time.

Klockan är tio över nio och jag känner mig ensam. Väldigt ensam. I det här huset, på den här gatan, i den här staden, i det här landet, i den här världen. Liten och obetydlig, det kan väl rätt simpelt beskriva mitt tillstånd.

Man blir så irriterat emotionell när man för fingrarna över tangenterna i ett sådant litet rum. Här står allt stilla. Det känns som om möbleringen stirrar och lägger på ett hånflin.

Ha, du sitter där ensam och filosoferar du, din emotionella lilla (alldeles för stora) fettklump!

Men man kommer på rätt mycket ändå, under de där orörliga timmarna som stryker förbi med sakta mak. Ikväll har jag till exempel kommit på att jag är alldeles för fet. Att jag saknar min pojkvän och litet det som var förr. Att jag vill vara mer spontan. Har även börjar fundera på pojkvänner och flickvänner i ett förhållande; var de oftast står och hur de beter sig. Vem uppskattar egentligen vem mest? För visst finns där väl en skillnad? Eller gör det verkligen det?

Jag har fan ingen jävla aning! Just nu känns allt så jävla åt helvete deppigt bara! Det är ingenting jag vill eller har valt själv.

Dessutom vill jag packa ned mig själv i jord och inte vakna förrän jag är färdigutbildad. Trivs skitbra i skolan och med de ämnen jag har nu i trean; men kursen litterär gestaltning hänger kvar sedan tvåan. Tär mig fan sönder och samman, ger mig mardrömmar om nätterna. Tvångstankar och dödsångest, panik och frustration. Jag har gått och blivit en failboat, för jag får IG med all säkerhet. Allt på grund av den där jävla bristen, på fantasi och inspiration.

Jag bannar.