En sak jag har märkt i mitt och H:s förhållande är att han har fått mitt självförtroende och min självsäkerhet att stiga betydligt. Förut levde jag under pressade situationer och mådde psykiskt dåligt, på riktigt. Väldigt mycket hände där en period, väldigt mycket som jag inte hade nerver och självförtroende att hantera. Jag mådde piss helt enkelt!
Sedan började jag och H umgås, bara som vänner och ingenting annat. Z sa till mig “du kommer ju bli kär i honom, det ser jag på dig”. Men jag nekade och sa att nej, det kommer jag icke. Väldigt bestämd. Men sedan började han visa sidor av sig själv som jag aldrig förr sett hos någon kille. Han visade att han behövde mig, att jag var en jävligt fin vän. Vi började vår vänrelation väldigt avslappnat, och förmodligen var det just den anledningen och den där behövande H som fick mig på fall. Aldrig i mitt liv hade jag kunnat vara mig själv så pass fullt ut som jag kunde med honom. Som jag fortfarande kan, givetvis. Jag blev dökär och Z hade givetvis rätt.
H uppskattar mig och jag uppskattar honom och vi stärker varandra genom det. Vi behöver varandra och det är så förbannat skönt. Är så jävla tacksam för den där festen i Flen som blev vårt första möte. Och den där lilla lappen med hans MSN-adress på som jag av ren nyfikenhet addade dagen efter.
Ja, H spelar en väldigt, väldigt, väldigt stor roll i mitt liv och för mitt välmående. Han har fått mig att älska livet, helt klart!
Vad får dig att uppskatta livet? Tänk igenom det och känn hur bra man mår efteråt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar